Då börjar min trädresa här då. I några veckor framöver kommer jag skriva om olika träd som är vanliga i vår svenska flora, och som betyder något för mig. vem vet, kanske kommer det några rapporter någon annanstans ifrån också vad det lider. Livet är fullt av överraskningar. Först ut  är tallen. Tall för att den onekligen är i säsong, för att den växer i en skog nära mig och för att jag just i år haft lite smådille på att pynta med tallkvistar för jag tycker de är fina. Det vetenskapliga namnet för tall är Pinus sylvestris. Sylvestris kommer från latinets sylva som betyder ”växer i skogen”.

Ett vanligt barrträd som finns i hela vårt avlånga land. De flesta väl känner igen tallen? Ett träd vi är bekanta med, en trogen följeslagare. För de som ger sig ut i skogen vill säga. Efter att ha läst Hillewi Wahls kolumn i Metro idag om vår relation till skogen börjar jag tvivla. Hon beskriver hur barn och ungdom inte ger sig ut i skogen längre för den är ”ofräsch” och ”det finns ju ingenting att köpa där”. Så man sitter hellre hemma och spelar dataspel – med föräldrarnas välsignelse eftersom de (enligt kolumnen) anses skogen för farlig. ”Man kan ju slå sig”. Ja, då måste det ju vara bättre att uppleva skogen genom datorn. Eller? Oj, nu for jag iväg på ett sidospår, men jag kan ju inte låta bli. Jag menar – skogen är ju en del av vårt ursprung. Människan har levt med, i och av skogen i årtusenden! Tagit del av dess generösa gratisgåvor, bara för att nu förkasta den som ”ofräsch och tråkig”. Jag är kanske väldigt gammeldags men är det inte något knas med den uppfattningen? Läs artikeln själva. Ta sen med er själva och barnen ut och ha ett hejdundrande snöbollskrig eller åk pulka i en brant backe.

http://www.metro.se/kolumner/barn-tycker-att-skogen-ar-ofrasch/EVHlbn!9hJebfNyEVkJc/

Tall var det ja – Sveriges äldsta tall är 738 år gammalt. Det betyder att det stått där det stått (i Muddus Nationalpark, enligt Virtuella floran) sedan medeltiden. Tanken hisnar på hur världen förändras sedan den slog ned som ett litet litet frö. Som art har den funnits här sedan den vandrade hit söderifrån under senare istiden.

Idag används tall mest inom skogsindustrin. Furu används till trämassa, bräder och bränsle. Jag ser framför mig (med skräckblandad förtjusning) köket jag växte upp i som modren lät inreda helt i furu. Från golv till tak, inklusive möblerna. Det var lite som att bo i en bastu. Men hållbart var det ju…

På Wij trädgårdar har de en tallallé:

Men innan skogsindustrins dagar så var tallen ett viktigt medicinalträd! Tallbarren innehåller mängder med C-vitaminer och av dem kan man koka en näringsrik dryck så håller man sig frisk hela vintern. Det fiffiga är, naturen är ju fiffig på det sättet att den ser till att förse oss med det vi behöver när vi behöver det, att vintertid innehåller 600 gånger mer C-vitamin än under sommaren.

Såhär gör du en energivande och god barrdryck: koka upp 1 liter vatten. Tillsätt grovt hackade barr, cirka 3-4 dl i det kokande vattnet.  Låt sjuda 15 minuter under lock. Häll av och drick. Tillsätt gärna en näve torkade nypon eller några torkade äppelringar. Näringsrikt? Absolut – du får i dig, förutom nämnda vitaminer, även kalium, kalcium, magnesium, mangan, zink och järn.

Tall har inflammationshämmande egenskaper och har man problem med luftrören, typ slemhosta eller luftrörskatarr, så kan jag rekommendera att andas in tallånga! Koka upp en stor kastrull med tallbarr. Stäng av värmen och häng en handduk över huvudet så det blir som ett litet ångtält. Andas in ångorna. Very good indeed.

Tallbarksmjöl var poppis för några år sedan, och det såldes barkknäcke som tingade ett högt pris i hälsokostbutikerna. Med all rätt, för det är exklusivt som tusan och ett mödosamt arbete att ta fram. Förr har mjölet från tallens innerbark varit viktig föda, inte minst bland samerna, som visste att nyttja barken – den blandades med renmjölk till en gröt som man åt med sked. Mjölet användes också till redning av soppor och grytor.

Mer matprat:  i maj kommer tallstrunten! Fruktsamma små rackare. När de är mogna är de fyllda av miljontals små pollen (ståndarmjöl). Tar man på dem täcks hela handen av det gula pulvret som ska befrukta tallens blommor på närliggande träd. När vinden får fatt i dem blåser de iväg till grannens honblomster som befruktas och förvandlas till en kotte, som i sin tur innehåller frön som ska bli till nya träd.

Även smala, unga rötter går att äta. Om man drar upp en lite yttepyttetall fint och försiktigt så kan man ta vara på de späda rötterna. Koka, stek eller torka. Gröna kottar, på våren när de är gröna, kan man också äta. Har inte provat men det ska jag göra i vår. Kokta. Med smör kanske? Till en fiskbit?

Tallstrunten är en delikatess att åtnjuta i maj och juni. Ät dem råa i sallader, eller gör en enkel ”chutney”: hacka dem fint, blanda med honung, lite chili, salt och rostade hasselnötter. Helt galet gott! Och supernyttigt. Välbehövd energi efter vinterns alla vedermödor.

Nu kan man tro såhär att en tall är en tall är en tall. Men så är icke fallet har jag lärt i ”Trädets tid” (Christel Kvants bok). Den äkta ”naturskogen” lever en hotad tillvaro men intensiv skogsindustri leder till avverkning som rubbar ekosystemet. Industrin har lett fram till att man importerat en snabbväxande tallsort från USA. Den är produktiv som få, ger mängder med pappersmassa och allt vad nu industrin kan tänkas behöva från en tall. Gott så. Men…den är sårbar i vårt klimat, smittas lätt av svamp, fåglar som livnärt sig på tallfrön kan inte äta dess frön då deras näbbar är anpassade efter en annan typ av kotte. Denna främling i våra skogar förändrar miljön för andra växter och allehanda insekter. Det blir knas och vad som sker i framtiden får tiden utvisa. Läs mer i ”Trädets tid”. Det är upplysande läsning.

Mitt tips – ge dig ut i skogen, njut av tallarna, koka lite talldryck och njut av skogen som inte ställer några krav på dig att vara något annat än människa. Det är inte så dumt.

Rekommenderar följande läsning om du vill lära dig mer om tallen:

Trädets tid – Christel Kvant (Norstedts)

Vilda växter som mat och medicin- Stefan Källman

Ciao, Lisen