En perfekt kopp kaffe

with Inga kommentarer

 

Färskare kaffe kommer jag nog aldrig få uppleva. Igår besökte jag en by utanför Moshi som heter Materuni. Min guide för dagen, Richard, kommer därifrån och det är bland annat hans och familjens kaffeodling vi ska besöka. Samt, vad jag allra mest sett fram emot, vandra i bergen och se två närliggande vattenfall. Men temat för dagen är kaffe. Efter den första vandringen som gick på en smal slingrig stil i det grönaste landskap man kan tänka sig, medan dimmorna lättade över bergstopparna och jag fick lära mig ett och annat om traktens vilda medicinalväxter samt en magnifik vy av vattenfallet var det dags för en stärkande styrketår. Jag tänkte inte längre än att de brygger väl en kopp kaffe, jag får träffa familjen och så går vi vidare. Så fel man kan ha…Nej. Här ”bara brygger” vi inte en kopp kaffe. Jag visades till en stol. Richard yngre kusiner dyker upp och är nyfikna, den äldste bär fram ved och börjar tända en brasa. Kaffekoppar står framdukade. De två yngre barnen vill fotograferas och gör sig till framför kameran. Vi har roligt. Richard plockar fram en korg och går till närmsta kaffebuske och börjar plocka och sen får jag lära mig steg för steg hur man går tillväga för att få sig en kopp riktigt gott kaffe, vilket jag nu tänkte dela med mig av så pedagogiskt jag bara kan, håll till godo!

1 – Plocka mogna kaffebär, de ska vara röda.

Plocka kaffebönor.
Plocka kaffebönor.

2- Ta fram apparaten du har som ser ut ungefär som en slags kvarn, häll i lite vatten, lägg i bönorna så de får åka igenom den. Här skiljs skalen från kärnan. De skal som är kvar flyter upp till ytan, likaså dåliga bär.

3

3-Låt bären ligga i vattnet i tre dagar.

4

 

Veva veva.
Veva veva.

4 – Häll av vattnet och häll ut kärnorna på en tork eller sprid ut dem på en duk på marken och låt torka i solen.

Torkade kaffebönor.
Torkade kaffebönor.

5- När kärnorna, (som nu är nästan vita men har lite skalrester kvar) är torra så stöt dem i en trämortel.

9

Detta går bäst om man är flera stycken och tillsammans sjunger ”the coffee pounding song” som sätter rytmen. Det här 11momentet ska skilja det tunna skal som omsluter kärnan från sitt fäste. Turas om att stöta, det är tyngre än man tror. Barnen utför en vild dans och de har väldigt roligt – sången har en medryckande rytm och till slut dansar vi hela gänget där på innergården. Jag något mer tafatt då som också försöker hänga med i sången och fotografera samtidigt.

12...

 

12.6- Gör upp en eld.

Gör upp en eld.
Gör upp en eld.

7- Häll ut kärnorna i torkmållan igen och skaka så eventuella skalrester förvinner. Nu är bönorna rena och redo att rostas.14

8 – Ta fram din bästa kafferostarkittel och hetta upp den över elden. Häll i bönorna. Rör om och rör om och rör om så de rostas jämt och fint. Det ryker och efter en stund framträder en ljuv kaffearom som blandas med röklukten.

12

17

Rostningen klarar jag någorlunda men förstår att jag inte rör om tillräckligt snabbt!
Rostningen klarar jag någorlunda men förstår att jag inte rör om tillräckligt snabbt!

9 – När bönorna är färdigrostade, häll ut dem i torkmollan så de får ånga av sig.18Häll över  i en trämortel, nu ska de malas. Även här finns det en sång och en rytm. Mer dans.

21

10 – Sila kaffet genom en finmaskig sil över ett bananblad.

24

11 – Koka upp vatten i en kittel över elden och när det kokar, tillsätt det finmalda kaffet. Låt det koka några minuter. ÅH om jag kunde förmedla doften här…starkt, mjukt, aromatiskt doftar det.

27

12 – Ställ fram koppar och ta fram en finmaskig sil, häll kaffet genom silen i koppen.

30

13 – Sätt dig tillrätta, blicka ut över bergen och säg Amen, livet är allt bra gött!

IMG_2970
Köpte med mig kaffe hem som jag nu kan börja mina dagar med.

Efter denna förstärkning av livsandarna gick vi med lätta steg den halvtimmeslånga promenaden till nästa vattenfall, som var 90 meter högt längs en bergsvägg fylld av växter. Naturen är en storslagen konstnär. Solen stod högt på himlen och tro mig – det var en lisa att ta av skorna och stoppa fötterna i det kalla, rena vattnet. Tänk att jag får vara med om detta. Tacksam.

PS – kan tillägga att just det här kaffet är ekologiskt odlat Arabica kaffe och familjen ingår i ett kaffe-kooperativ som säljer kaffet vidare.

Kaffespeedad vid vattenfallet.
Kaffespeedad vid vattenfallet.

God jul!

Lisen

 

 

Fried Rice Econef style

with Inga kommentarer

Barnen på Econef har jullov hela december (och i hela Tanzania om jag uppfattat rätt) och det betyder massor av ledig tid. De yngre är kvar hemma och leker med Louisa som är volontär. Igår lärde hon dem sjunga ”Sommaren är kort” och jag ser fram emot konsert när jag träffar dem på söndag.

De äldsta barnen, oftast Brian, 16 år, och Farajah, 15 år, får följa med hit till bygget och gården där de hjälper till med allsköns sysslor: utfodra djuren, hålla rent i lagårn, i hönshuset och hos getterna. De vattnar, rensar ogräs – ja – tar tag i det som behövs. De örnkoll på vad som behövs göras. Det är roligt att se dem med djuren – de är lugna och kärleksfulla, utför sysslorna med van hand och de verkar tycka det är roligt. Vid lunchdags plockar Farajah fram ris och grönsaker – han ska laga lunch till oss, dvs Caroline, Brian, mig och Saiidi, vår chaufför. Idag blir det Fried Rice och jag ber att få lära mig hur man gör samtidigt som jag dokumenterar så ni där hemma får lära sig också. Han är på direkt. Fram med kameran. Farajah är väldigt grundlig i sina instruktioner – i köket blir han chef och jag hans assistent. Han är lugn och metodisk vid spisen, det här har han gjort förr och han gillar att berätta hur man gör. Frågar om han vill bli kock när han blir stor eftersom han verkar trivas i köket – men nix, han vill bli ingenjör. Go Faraja säger jag! Ser fram emot att följa honom på hans livs väg. Något som slår mig här är hur alla barnen på Econef från tidig ålder lär sig odla och laga mat, ta hand om djur, samarbeta med varandra – livskunskaper som varje barn borde få med sig från barnsben. För vad händer med en generation som inte har den typen av kunskap i händerna om allt annat skiter sig? Kan man odla och laga mat, ta hand om djur och leva i grupp så har man en bra grund för livet, man kan klara sig oavsett vad som händer. Och det verkar inge en trygghet, respekt för mat och för varandra. Sånt går jag och tänker på här på dagarna. Nåväl, tillbaks till riset, såhär gör man:

1 – Häll ut riset på en bricka. Rensa bort eventuellt skräp och små stenar. (Det blir min uppgift). Skölj det sedan.

Rensa bort eventuellt skräp ur riset. Typ små stenar och sånt.
Rensa bort eventuellt skräp ur riset. Typ små stenar och sånt.

2 – Hacka lök och tomater. Chop chop.

Hacka tomater och lök.
Hacka tomater och lök.

3- Häll matolja i en kastrull, hetta upp och tillsätt de hackade grönsakerna. Låt fräsa tills löken är mjuk.

5

 

6

 

4 – Mät upp riset i en kopp och häll ned i kastrullen, tillsätt lika mycket vatten.

10

5 – Rör om så det inte bränner vid i botten.

12

6- Tillsätt mer vatten allteftersom det absorberas av riset.

7 –Häll i kokosmjölk eller, som i det här fallet, kokosmjölkpulver.

14

8 – Låt sjuda under lock, rör om då och då.

7

9 – Salta

15

10 – Känn efter om riset är klart, tillsätt mer vatten och rör om ifall det behövs.

16

11 – Låt sjuda under lock tills riset är genomkokt. Rör om och servera.

20

Killarna lassar upp varsitt fat, en sådan där portion som bara tonårskillar kan trycka i sig, häller på ketchup och konstaterar att det är gott. Katterna, som helt oinbjudna har flyttat hit och håller till runt huset för det mesta, ser till att hålla sig i närheten för de vet att de får ta del av resterna.24

Så, nu kan ni laga Fried Rice Econef Style.

Liten ordlista:

Tomat – Nyanya

Lök – Kitunguu

Ris, okokt – Mchele

Ris, kokt – Wali

Jag frågar vad deras älsklingsrätt är: de svarar unisont:  Pilau. Det är, ja, pilaff helt enkelt – ris, grönsaker och när barnen får välja –med get. Brian lovar att bjuda på det när jag kommer till dem på söndag.

Det ska bli så spännande att följa de här unga männen på sin livsväg. De drömmer om att bli piloter och ingenjörer och jag hoppas hoppas att förutsättningarna kommer finnas. Och oavsett vad som händer har de goda förutsättningar att skapa sig en bra framtid oavsett om de får utbildning framöver eller ej: de har grundskola, de kan odla och laga mat, de är godhjärtade, omtänksamma, lojala, nyfikna, smarta, kärleksfulla och väldigt duktiga på att samarbeta. Jag lär mig av dem hela tiden.

 

Be good!

 

Lisen

Undra på att katterna bosatt sig här.
Glada katter

 

 

Vardagen på ett barnhemsbygge

with Inga kommentarer

Morgnarna är underbara – temperaturen behaglig, det ligger ett dis över bergen och ljuset är milt. Världen vaknar. Runt 8 kommer arbetslaget till arbetet för att ta itu med dagen. Vi hjälper dem öppna förråd, de tar vad de behöver och jobbar effektivt hela dagen tills mörkret faller.

Här görs allt för hand

 

Takbjälkar

Kossa

 

När det behövs material ger de oss (volontärer) en beställning och vi ser till att ordna så det finns på plats när det behövs. Låter ju enkelt tänker jag– bara att ordna…Men här är det inte bara att lyfta på telefonen och göra en beställning och förvänta sig att det man beställt kommer levererat nästa dag. Oh no. Förra veckan när teglet tog slut och den nya som var beställt från tillverkaren skulle komma dök det aldrig upp. Ok, bara att hoppa in i bilen, chauffören Saidi körde oss till Arusha (dryg timme härifrån) och åka till fabriken. Där ryckte personalen på axlarna och pekade på högen med det tegel vi beställt som ännu inte var bränt. Aha. – Hur lång tid tar det? – 3 dagar. – När kan vi får det? – Om en vecka. – Hm….kan inte vänta, bygget får inte stanna. Vi letar efter en annan leverantör. Vi hoppar in i bilen, kör vidare, besöker en annan fabrik, börjar med att inspektera kvalitetén, no good. Kör vidare till nästa – de kan inte göra rätt storlek. Jakten fortsätter till en som ser bra ut, kvaliteten är ok men storleken fel. Det är säkert 40 grader varmt i bilen och vi har mycket att göra idag, men måste ha tegel. Nytt försök – de skakar på huvudet, nej de kan inte heller tillverka rätt storlek. Vi är fast och måste acceptera väntan på den första leveransen. Bara att tänka om och planera vad som kan göras på bygget under tiden. Den här turen fick jag lära mig mer om tegel än jag någonsin trodde jag skulle lära mig! Hur man avgör kvaliteten, hur tillverkningen går ut, arbetet bakom…varje dag något nytt!

Caroline på tegelfabriken
Caroline på tegelfabriken

 

Tegelvägg

 

Fler vardagsglimtar: Myror. Det har blivit varmare och fuktigare de senaste dagarna och det betyder fler insekter. I tisdags kväll virade jag in en halv mango i en plastpåse och lämnade en öppnad avokado i fruktkorgen. När jag kom ut på morgonen, sugen på min fruktsallad som njuter av varje dag med mango, papaya, avokado, passionsfrukt, nötter och andra godsaker, tog jag fram min halva mango som var töckt av små små små små små små myror. Lyfte blicken – från fönstret marscherade en strid ström av myror ned i fruktkorgen och in i påsen. Avokadon? Hela snittytan var kolsvart av myror…Då gick Sundgren igång – jag har såpat fönsterkarmarna för att bryta doftspåren, gnidit in dem med kanel, skurat bordet och fruktkorgen, lagt en ring av kanel runt dem och gnidit in korgen med den doftande kryddan. Och banne mig – de håller sig utanför! Det betyder inte att de försvinner – i morse hade de hittat till honungsburken på hyllan ovanför diskbänken. Jag ger mig inte, nu är även den skurad och ingnodd. Luktar kanel överallt! Skrattar åt mig själv: – Vad gjorde du i Tanzania? – Krigade mot myror. Igårkväll dödade jag en skorpion med min dödliga Birkenstocksandal.

 

Mer om bygget – takbjälkarna ska byggas och en basketboll plan börjar ta form och ska bli klar till jul. Killarna har grävt en grund, nu lägger de sten och inom kort kommer de täcka planen med betong. Det ska bli så roligt att sätta upp basketkorgarna och ta hit barnen! Bästa julklappen. Volontären Louisa Tornberg som är 19 år och ska jobba med barnen i fyra månader, gjorde en insamling bland vänner och bekanta innan hon flög hit, för att få ihop pengar till basketutrustning och anläggning av planen. Strongt gjort tycker jag! By the way, teglet har fortfarande inte anlänt. Goda nyheter är att igår började de sätta upp takbjälkar på ett av de fyra husen. Pole pole (slowly slowly) så kommer allt på plats!

Kanelkrig mot myror
Kanelkrig mot myror

 

Tjing, L

Vakthund till Econef!

with Inga kommentarer

 

For English pls go here: http://lifebylisen.com/en/a-watch-dog-for-econef/

Vårt barnhem ligger placerat i ett område dryga timmen från Arusha, mitt ute på landsbygden bland kor, åsnor och höns, vidsträckta marker som korsas av en grusväg där det passerar en och annan motorcykel och lastbil.

Här växer barncentret fram!
Här växer barncentret fram!

Caroline Nicholas, grundaren till Econef, har ärvt marken från sin far och den har hört till klanen i generationer. Att bygget är igång betyder många värdefulla arbetstillfällen för traktens hantverkare som jag förstått är stolta att vara delaktiga till att bygga framtid för barnen! Men det finns risker naturligtvis, finns det material, verktyg, djur och foder är risken för stöld stor så på området finns på nätterna en watchman som håller koll på läget.

Nu finns det behov för en vakthund och det finns planer på att köpa och träna en schäfer som ser om gården och vaktar mot inkräktare.

En valp är från en kennel är utvald och jag fick möta den igår, den är 2 månader och naturligtvis bedårande.

Nu är Caroline på jakt efter en kompetent watchman som kan ersätta den nuvarande och träna hunden till att bli en glad, harmonisk men effektiv väktare. I Mars / April blir det dags att ta hit den! Det enda som behövs nu är pengar, annars blir det ingen hund. SÅ jag tänkte att jag ska sponsra Econef med den – den kostar 250 dollar. Vad säger ni – ska vi hjälpas åt? 250 dollar är inte mycket pengar så om alla pitchar in en liten slant så kan vi lyckas! Alla donatorer får ett fint Tack-kort att sätta upp på vägen som bevis för visad generositet. OM du är intresserad så skriv ett meddelande med din mailadress så skickar jag dig kontouppgifter. Jag skulle behöva lösa det hela innan 30 December för då åker jag vidare.

 

Let’s do this! Vore det inte cool att bidra till att göra Econef till en säker plats där djuren och barnen får leva tryggt, frodas och växa på det sätt alla borde ha rätt till?

 

Giving is living!

 

Lisen

 

 

Sunset in the village

with Inga kommentarer

So the adventure continues…I have only been here a few days and already ”home” in Stockholm seems very distant and a new every day life is unfolding. Waking up to the sound of the rooster, making coffee and enjoying it on the terrace overlooking Kilimanjaro, watching the builders making progress with the childrens center every day, taking the compost to where it needs to be, feeding the cows with our leftovers. Being ready for surprises the whole time – like this morning when I had forgotten to close the kitchen door before I went to bed and a cat that roams around our house daily and KNOWS she is not welcome  had had a feast on our compost pile…A life that I couldn’t even imagine since I have never been here before is now becoming a habit.

My home in Tanzania - the Baobab house
My home in Tanzania – the Baobab house

Yesterday I met some if the kids from the orphanage for the first time. They come here a few times a week to help out in the garden and cleaning the areas around the house and get a chance to run free in the garden. At first they were shy but very politely took my hand and introduced themselves. Coming back after having ran a few errands the mood is completely changed, one of them, Brenda, she seems like the boldest one, dashed towards me and asked me how old I am. I answered and asked them all in return their ages. Then she asked where my babies were and when I told her I have none she looked at me quizzlingy and asked why. A middle aged woman with no children was a concept beyond her reach!

A childrens center taking shape...
A childrens center taking shape…

 

At sunset we (me and the other volonteer here, Klas) took a walk to the village – I have no words to how beautiful the light here is at dusk. The varm, soft light, the sky that turns from sunny bright to mild pink and golden. The breeze is soft and every dust of winds whirls up the red dust so common for the area. Smells of earth, of somebody cooking dinner over a fire or burning garbage fill the air. We see small kids herding the big cows with impressive authority, curious goats glare at us but quickly go back to grazing. All animals roam around free, no fences to be seen, but we understand they are under thorough surveillance by their keepers that sit in groups under the trees and chat.

Goats at sunset
Goats at sunset

Klas wants a beer and we ask at what might be a bar in our best Swahili where we can get some. The shopowners look at us quietly, obviously not understanding. Ok – we try again – just a slow shake of their heads and the point is further up the road. We go there, find another little ”shop” where there is no beer but we have a water and a malt soda. A man approaches us and introduces himself, greets us the way they all do here: ”Karibo sana”, which means ”very welcome”. He speaks some English and strikes up a conversation. we have a chat, his name is Samuel. He tells us about the village and the area where he has always lived. Now the soil is dry and they can’t grow their crops as planned. Twenty years ago this area used to be very fertile, a green, lush national park. The people could sow and harvest crops twice a year. Now the rains don’t come as they used to and they only get one harvest per year. The lack of water means that since they can’t afford a watertank, they must buy water from elsewhere, and they end up having to buy food rether than growing their own. This is not sustainable and Samuel is worried. No money, no water. No climate change, no food.

Cows at the Econef house
Cows at the Econef house

 

Later Caroline, who grew up around here, tells med that until 20 years ago they could harvest tons of bananas here. Now they plants new trees but the goats and cows eat them for lack of other greenery. Again a reminder how climate change has an acute effect on the people that did the least to cause it. Or rather – we in the West are part of the problem but after a discussion with Caroline I understand from her that, just like at home, not all people here are willing to make the necessary changes necessary. Plastic garbage is burned, there is no system for recycling…

To secure a sustaniable future for the center Caroline has invested in cows, goats, pigs and chicken. She just announced, very contained, that four cows and a few pigs are pregnant.

Below, one of the kids, Brenda, is helping out in the garden.

Brenda rensar ogräs

 

Pole pole Take it slow..”  – and have a great day!

 

More soon, Lisen

My home in Tanzania

with 1 kommentar

Ok, so I will write in English for a while now so I can take as many of you as possible with me on this journey.

I’m in Tanzania! First time ever in this part of Africa and a long awaited break from my every day life in Sweden (a life I love and appreciate deeply but sometimes a break is necessary!). My home for now is the Baobab house, located at the foot of Kilimanjaro, a part of the Econef project – soon to become a childrens’ center for 15 (and more later) orphanaged children who are now in the care of a woman named Caroline Nicholas.

How I ended up here is a long story but I’ll try to keep it short: almost exactly a year ago I met a young architect, Carolina Wikström, who told me about a project she was working on in Tanzania. I instantly became intrigued: Econef is a co-operation between above mentioned Caroline Nicholas who is from here, and Swedish architects. The buildings and the surrounding plantations is all built with local materials, use solarpanels and are more or less selfsufficient  – sustainable in every possible manner.

During our discussions as as my interest increased I all of a sudden had said yes to organizing an event to raise money for Econef, Eat for Hope, which involved some of Stockholms most famous restaurants. It became a huge success and has been followed by Hops for Hope, another ”gourmet event” I feel proud to have initiated. I don’t know how I did it but it sure was a boost to create something that became a memory for life for those present as well as creating good for the kids here. One thing led to another – more events, more involvement and now I am a member of the foundation Econef Sweden.

And, well, now I’m here! You just never know what’s next, do you…

I am still a bit overwhelmed by my encounter with this huge continent. The beauty, the kindness, the patience…but I have also witnessed the cruelty and injustice brought on by a society I still do not understand.

Life in the Baobab house is good – every day we follow the construction (pictures tomorrow, I promise) that is progressing nicely. We enjoy our meals on the terrace overlooking mount Kilimanjaro and the sounds of birds, insects, cows, goats, donkeys…no cars, no traffic. Such peace. This is no place for stress, for rushing or trying to force things to happen fast. Life has its own pace and I am struck by how somehow things get done anyway. Brings perspective on life in at home.

The children (15 of them) are now living with Caroline a few miles away from us, but they come to visit often to play (they LOVE having so much space to run around) and to help out in the garden. I am used to living alone and really enjoy having so much life around me. Hopefully, if we keep getting the funding we need, the center will be ready for the kids to move in this summer. In this vast, at the moment rather dry area, where there until now was farmland (that belongs to Caroline)- a whole community is growing up. Some years from now, it will be self sustainable: growing their own food, starting a café for people to hang out, a house where guests from Sweden can stay and enjoy the life here…I really cannot wait to see this place thrive!

So, like I said, I am met with a lot of kindness, patience and love, but there is no way getting away from the brutality – yesterday in Arusha we drove past a crowd chasing a naked man, beating him, whipping him and Caroline said ”they will kill him. He has probably stolen something and the punishment for theft is death”. That was a lot to take in. How the crowd worked themselves up, no one on his side, no police to interfere. This is a peoples court and to understand how people can have the ”right” to take ”justice” in their own hands like that is very very hard to wrap my brain around. The image of that naked man running, falling, being whipped and pushed, will never leave me.

This is also why building Econef is so important to me. If the children that stay there, that would have nobody if it weren’t for Caroline, get a home, an education, learn to grow their own food, to cook and to live together in a community, they will hopefully be saved from a destiny of living in poverty. They will know love, kindness and compassion. It’s small change but at the same time – enormous.

I will show pictures very soon, be well,

Lisen